Nu klämmer jag till

Jaha, nu hade det helt plötsligt gått några år. Ungefär två faktiskt, sedan jag skrev här förra gången. Var tar tiden vägen egentligen? Tänk att man är två år äldre nu. Det får en ju att fundera en sväng på hur många man har kvar på den jorden. Inte för att jag direkt oroar mig över det – det är jag för gammal för. Det finns ingen anledning att fundera på när det tar slut. I stället bör man se till att leva när man kan. För slut tar det, det gör det för alla, och har man då använt sin tid till att fundera över slutet så kommer man att ångra sig. Det tror jag. Kämpa inte emot det oundvikliga. Acceptera i stället, och lev i nuet. Det låter klyschigt kanske, men det är också sant.

Vad ska jag berätta?
Nu klämmer jag i alla fall till med ett inlägg här på bloggen, så här två år senare. Och jag vet inte ens vad jag ska skriva om. Jag kom bara att tänka på min gamla blogg, och så kände jag för att skriva. Och på tal om att klämma till förresten. Jag har börjat inse storheten i klämmor. Ni vet sådana där påsklämmor som man sätter på brödpåsar till exempel. Jag har alltid varit den som slarvar och lämnar brödpåsen öppen, och nu har jag insett att det inte behöver vara så.

Det är det som är så häftigt med att bli gammal – man har någon slags uppfattning om att gamla liksom har stagnerat och är klara som människor, men sanningen är den att man aldrig slutar att utvecklas, lära sig saker och upptäcka nya förmågor hos sig själv. Jag är precis lika formbar nu som när jag var ung, med skillnaden att jag inte låter saker påverka mig lika mycket längre. Jag har en annan trygghet i mig själv. Jag vet vem jag är. Men jag kan samtidigt förändras. Det är livet.